Han är en träffsäker spelman som lockas av kunskap, har otaliga hobbys och trivs bäst när han får lösa svåra problem tillsammans med härliga kollegor på jobbet. Lär känna Martin Simonsson!
Hunden Leia, en treårig kooiker, möter oss i dörren med hög stämma och visar oss till ett rum med tre stora skärmar, en ratt, växelspak och tillhörande pedaler. Väggen bakom pryds av en och annan soft air gun. Här hittar vi Martin Simonsson. Av husets 200 kvadratmeter är det här minst sagt ett favoritrum. Tillsammans med hustrun Anne och dottern Fanny flyttade Martin till Luleå från Uppsala 2013. Martin berättar att han alltid varit en nörd, eller, en serienördare som han kallar det.
– Hittar jag ett nytt intresse så nördar jag ner mig, så har det alltid varit. Jag tilltalas av att lära mig nya saker och blir väldigt engagerad. Men jag hinner inte hålla på med allt, så jag hoppar mellan olika saker – en serienördare helt enkelt.
Livet har kantats av musik, skytte, datorspel, slalom, rollspel, spex, simulerad racing och styrketräning. Bland annat.
– Den senaste grejen är att jag börjat med digital konst. Att modellera saker i 3D och att måla i olika ritprogram. Dottern går estetisk linje så jag blev inspirerad av hennes bilduppgifter. Det är väldigt smidigt att bara ha ett digitaliseringsbord och slippa tvätta penslar. Allt är rent och snyggt.
Som 4-åring började Martin spela fiol med hjälp av Suzukimetoden, vilket innebär att man lär sig att spela instrumentet genom att lyssna och härma i stället för att använda noter. Han spelade aktivt fram till gymnasiet och har därefter spelat i olika spexorkestrar samt i ett bluegrass-band.
– Det var jätteroligt. Vi spelade på olika pubar och genom något som heter Kultur i vården spelade vi också på olika vårdavdelningar, bland annat på sluten psykiatrisk vård. Man kände sig lite som Johnny Cash när han uppträdde på Folsom State Prison med alla vakter och låsta dörrar.
Vägen mot arbetslivet
Martin är uppvuxen i Borås men gjorde värnplikten i Boden vid 20 års ålder.
– Jag har alltid varit vapenintresserad. Min morfar kommer från Finland och slogs under andra världskriget, det kan ha haft viss påverkan. Redan som liten började jag skjuta luftgevär, och har sen tävlat i pistolskytte. Jag tog jägarexamen för några år sedan, så i framtiden ser jag fram emot att börja jaga toppfågel.
Efter avslutad värnplikt trodde inte Martin att han någonsin skulle återvända till nordligare breddgrader, men livet ville annorlunda. Först en tur till Uppsala där Martin studerade civilingenjör inom molekylär bioteknik.
– Under mitt sista år på utbildningen drabbades jag av testikelcancer. Min behandlande läkare var forskningschef på onkologen, så när jag var på jakt efter ett examensarbete så föreslog hon att vi skulle titta på strålskador hos cancerpatienter. Hon tyckte jag skulle sitta och räkna prickar i celler med ett mikroskop, men jag tyckte att det här borde man kunna programmera en dator att göra. Examensarbetet ledde till en doktorsavhandling, vilket är det ultimata tillfället att få nörda ner sig under flera år, konstaterar han.
Efter avlagd doktorsexamen fortsatte forskarstudierna vid Centrum för bildanalys i Uppsala, där han under ett par år hjälpte andra forskare inom biomedicin med mätteknik.
– Det var väldigt utvecklande att sätta sig in i andras forskning och hitta metoder för att svara på deras frågeställningar.
Efter Uppsala bar det åter av till norr och Luleå tekniska universitet för ännu en postdoktortjänst. I stället för cancerceller och blodkärl, så skulle det nu mätas på järnmalmspellets och borrkärnor. Mätmetoder har alltid varit centralt i Martins forskning och efter LTU kontaktades han av företaget PreEyE som jobbade med optiska mätmetoder inom bland annat gruvindustrin. PreEye köptes sedermera upp av Data Ductus, som 2022 förvärvade BnearIT.
– Idag jobbar jag som principal solution architect inom AI (artificial intelligence) och ML (machine learning). Det betyder att jag sätter upp projekt där vi samlar in data och använder AI och ML för att lösa problem. Till exempel utvecklar vi en schaktvagn i Kiruna, en lådbil av gjutjärn som väger 300 kilo. Med hjälp av en videokamera och en laserskanner samlar vagnen in mätdata från schaktet och vi kan bygga detaljerade 3D-modeller. På så vis kan vi upptäcka små förändringar och informera gruvarbetarna om när schaktet behöver lagas. Det är fascinerande att se hur kod och digitala modeller ligger till grund för att ett stort gäng betongbilar dundrar fram och fyller igen ett hål i berget.
Att hitta ett lugn
Han sätter sig till rätta framför skärmarna, greppar vant ratten och lutar sig tillbaka. Simulerad-racing började han med 1998 och det innefattar fart, adrenalin, glädje och gemenskap.
– Jag har spelat datorspel sen jag var liten och framför allt bilspel. Jag har också haft en Subaru Impreza med 450 hästar som jag kört på bana några gånger. Men att hålla på med motorsport är vansinnigt dyrt. Genom sim-racing har man möjlighet att köra online mot andra. Det är också ett sätt att fysiskt interagera med matematiska modeller – allt som sker är kod, hur bilen kränger och hur däcken glider och greppar på asfalten. Är det bra gjort, så kan man känna allt genom ratten. Då gäller det att hitta den perfekta linjen och jaga den sista tiondelen genom att gå på gasen lite tidigare och balansera bilen genom kurvan.
I många av sina intressen hittar Martin ett fokus och ett lugn.
– Jag har en fiol, en ståbas, ett piano, en saxofon och gitarrer. Det är såklart roligast att spela med andra, men att bara kunna sätta sig ner och spela är ett utmärkt sätt att koppla av. Då är det är full fokus. Detsamma gäller sim-racing och skytte. Det är meditativt eftersom jag måste vara här och nu.
Kärleken Anne träffade Martin i Uppsala på en danskurs för studenter och de har hållit ihop sen dess.
– Under vår första dans presenterade hon sig som utbytesstudent från Finland som läste geologi. Det visade sig att jag hade hört fel och att hon läste teologi och skulle bli präst, men då var det redan för sent och jag var upp över öronen förälskad. I egenskap av prästens man har jag också fått lära mig många nya saker. Under pandemin livestreamade vi gudstjänster på nätet. När man ensam skulle sända med tre kameror och mixa ljud samtidigt så krävdes fullt fokus, men det var svårt att behålla lugnet när nätverksuppkopplingen ibland kraschade avslutar han skrattande.
